Shakespeares sonetter

1 

Vi önska att det vackra ska bestå

från skönsta rosen vi en stickling tar.

så skall ej död och glömska honom nå

som efter sig en telning lämnar kvar.

Du älskar mest ditt eget ögas ljus,

ur egen barm din livslåga du när;

du skapar hunger i ditt rika hus

din egen värsta fiende du är.

Din skönhet som i världen väcker hopp

är sinnebilden för en ljuvlig vår,

men instängd i sin egen blommas knopp

den aldrig sommarns prakt och mognad når.

     Förbarma dig - låt graven ej förvärva

     den rikedom som världen borde ärva. 

66

Utled på allt jag önska döden blott.

Jag sett begåvning som går tiggarfödd

och lata drönare som lever gott

och trofasthet av svek och lögn förödd

och ärans män av vanära befläckas

och jungfrudom som rått och skamlöst skändas

och rättvisa av hån och fräckhet gäckas

och viljans kraft till vilsen vanmakt vändas

och konsten kvävd av blind auktoritet

och dårskap klädd i duglighetens dräkt

och enkel sanning nämnd stupiditet

och Godheten som kapten Ondskas knekt.

    Utled på allt, jag ville ge mig av-

    men om jag dog -min vän jag övergav